tisdag 28 april 2015

Den kränkande skolan - då.

1982 skrev den jugoslaviske seninvandraren Petar Zegarac boken
Inte briljant skrivet men oerhört autentiskt.
Voilà ett litet utdrag om skolan:

"För första gången hörde Invan* att svenska elever ofta är skoltrötta, att de skolkar och lär Sig lite. Då frågade han om det skulle kanske heta skollata? Hur kan man överhuvudtaget tala om någon trötthet i skolan, om man ofta inte alls arbetar och pluggar ordentligt?

På ett annat ställe skrev jag att svenskarna är ett mycket känsligt och ömt folk. Med anknytning till detta tema, måste jag förklara för mina kolleger från utlandet att man inte vill förolämpa även elever som inte vill lära sig någonting och som skolkar. Så kom någon modern skolspecialist med det mer än eleganta uttryck SKOLTRÖTT. Om man är trött, då är det en viss sjukdom och då måste man strax h
elhjärtat hjälpa den stackars sjuka eleven. Han är ej lat. Alla sjuka och svaga MÅSTE ha skydd och får - ej bli förolämpade."

*Invan: Författarens alter ego i boken.

Lärare: "Känns det ok att vara med lite i undervisningen idag?" 
Elev: (*gäspande*) "Nä, ...orkar liksom inte..."
Lärare: "Jag har full förståelse." 
Ett BEO-godkänd, adekvat bemötande.
Det känns bekant och nästan profetiskt. Var skolan aldrig bättre än idag? 

Låt oss se det positiva: Sverige har inte gått under sedan 1982. All försämring i kunskapsförsörjning av kunskapsintensiva branscher i kunskapsnationen Sverige kanske inte är skolans fel (Sverige måste nå global spetsnivå - SvD opinion 150427). Det ska man ha i åtanke och borde göra att kunskapslyftsministern Hadzialic kan njuta av sommarsemestern ordentligt oavsett hur många utredningar hon hinner sätta igång med fram tills dess.

3 kommentarer:

  1. Fy sjutton vilken hatsajt. Jag kommer genast att anmäla dig till AFA, Henrik Arnstad, Gudrun Schyman och alla andra goda krafter. Har du ingen värdegrund människa!!!

    http://polytempik.blogspot.se/

    SvaraRadera
  2. Problemet är att man i den svenska skolan inte strävar efter att varje elev ska utvecklas maximalt. När jag gick i skolan (70-talet) var målet uttalat: Nivellering.
    Alltså: De dumma skulle bli smartare men de smarta skulle helst bli dummare.

    Detta innebar till exempel att de som var duktiga på matte fick lägga pussel på mattetimmarna så att de andra skulle "komma ikapp". Det var förbjudet att prestera över normen. Det kallades för att "dra iväg" och ansågs osocialt. Den som läste mycket på sin fritid och byggde upp kunskaper i något ämne och kanske ett avancerat ordförråd var ett problem och blev diagnosticerad som "kunskapsfascist"

    Denna mentalitet lever på i skolan än i dag. Se t ex på hur skolverket nu försöker bestraffa skolor som har onödigt bra ordning och en lugn och trevlig arbetsmiljö.

    Eller motståndet mot betyg. Eller motståndet mot andra belöningar av de som presterar bra i skolan. Eller motståndet mot allt som skulle kunna upplevas som bestraffningar av överträdelser av regler.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar! Din beskrivning styrker min uppfattning om att inte mycket verkar ha hänt sedan 70-talet när det gäller den intellektuellt supprimerande grundkulturen. Den berör ju inte bara skolan så klart. Kanske så är den nuvarande generationen (tyvärr) mer rättighetsmedveten, krävande men samtidigt ej prestationsvillig, ett fenomen som tillkommit till nivelleringskulturen och tippar systemet över kanten?

      Radera