Ofrivillig humor: Spontandans

Källa: Di 150327.

En av mina viktigaste mentorer sa tidigt till mig att "svenskarna är världens främsta ofrivilliga humorister". Min humor tilltalas i alla fall regelbundet och kraftigt så med denna post vill jag börja att lyfta fram denna lättsamma aspekt av livet i Sverige. Luckra upp den bittertunga sörjan om skolan, bostadspolitik, makroekonomi etc.

Får jag alltså lov med en dans? Jag är glad på något sätt. Ingen mer drink, den här låten är så himla bra!! Ah just det, vi får först säkerställa att det är godkänt av myndigheterna. Nej? Ok då, då tar vi en stor stark till tills vi blir glada av det i stället! Tack vare...

Spontandansförbudet! 

En motion av FP:s Roger Haddad försökte att få bort det gällande förbudet nyligen. Men förgäves. 207 av 349 riksdagsledamöter röstade emot. Alliansen (-FP) och S enade mot sodom och gomorra! Det bådar i för sig gott inför framtida samarbeten i utvalda sakfrågor.

"Danstillståndet regleras i ordningslagen och den krögare som bryter mot det riskerar böter eller fängelse. Från polishåll motiveras ofta tillståndskravet med att dans skapar oordning vilket oftare leder till bråk." (Di 150327).

Det sistnämnda påståendet torde det så klart saknas vetenskapliga belägg för. Varför skulle man studera en sådan idioti, inte ens en svensk flumhögskola skulle godkänna en sådan avhandling. Det är bara inte sociologiskt plausibelt. Det rör sig om en spekulation från myndigheternas sida med den förmodade motiveringen att "vi har en god svensk tradition av ett restriktivt förhållningssätt gentemot spontandans". Men jag antar att det skulle kännas för riskabelt att testa under kontrollerade former.

Tuffa tider för Roland skulle man kunna tro - men herren är föredömligt skötsam och torde således ha vetskap om hur man identifierar danstillställningar med adekvata tillstånd. Eller åtminstone fråga i baren innan han lyfter på hälen.

Källa: Torsk på Tallinn (film).

Jag minns en vacker söndag kväll för två år sedan i Stockholm. I ljuvliga majmånad. Sverige hade precis vunnit VM i Hockey. I Stockholm. Men efter slutsirenen - ingenting. Ingen autocorso, ingen sång, ingen skratt, ingenting. Vi var ute med 20 pers i ett galet franskt blåslag och hade spelat en rad roliga spontankonserter under helgen på plattan, i gamla stan, på tunnelbanan. Bra drag, bra stämning dagtid. Och så tänkte vi avrunda helgen med en sista spelning på Götgatan för att fira VM segern. Folk strömmade ur barerna och dansade, t o m en kille i rullstol drog åt bromsarna och hoppade runt i ekstas. Det visade sig att de flesta var ex-pats som faktiskt tycker att det är ok att dricka en öl söndag kväll kl 22. Och att dansa när det finns något stort att fira. Jag menar affärerna är ju öppna på söndagarna också och det är ju inte många som går i kyrkan på morgonen, varför så mycket andakt på kvällarna?

Men det höll inte grannarna med om. En kvinna med vattenpistol försökte att skingra oss och det dröjde inte länge tills polisen var framme. Vi gav oss och kom undan utan varken böter eller fängelsestraff.

Förordningen är ett ikoniskt exemple på en djuprotad livsförnekande, isolerande och ångestdriven "art de vivre" i svenska samhället som jag definitivt måste granska närmare. Befarar att jag måste gå lite längre tillbaka i historien för att få svar på det...

Mycket läsvärt i frågan: Anders Rydells krönika i VA: "Ytan befolkades av 50-80 personer som rörde sig i takt med musiken under dansliknande former." 

Skriv gärna om dina egna erfarenheter, motiveringar! Jag är uppriktigt intresserad.