Bakgrunden till denna var att vi år 2015 har en barn- och elevombud (BEO) som oroar sig för ökande tolerans för elevkräkningar (DN debatt).
"Vid sidan av snabbast fallande skolresultat utmärker sig Sverige internationellt på två sätt: Eleverna trivs väldigt bra i skolan och klassrummen är unikt stökiga. Nationellt utmärker sig lärarna i det att en rekordstor andel av de sjukskrivna har en psykisk diagnos. Och i att sex av tio lärare funderar på att sluta."
Ganska kul formulerat, trots att ämnet är gravt nedstämmande egentligen. Under hotet av att bli denuntierad hos en BEO accepterar man stillatigande klienternas...äh elevernas beteende.
Jag är själv involverad i utbildning och bedömning av läkarstudenter vid ett svenskt universitet. Trots att man bedömer någons lämplighet att ta beslut med potentiellt allvarliga konsekvenser så vågar ingen sätta stopp ens för kandidater med maximalt oroväckande tecken på personlig omognad, ointresse och inkompetens. En motsvarande kränkningsombud finns så klart även på universitet. Jag har inte blivit anmäld än, kanske för att jag inte heller vågar vara ärlig.
Och min egna kompetensutveckling som läkare under specialiseringsutbildning bedöms i ett kollegium där man - anonymt förstås - får lämna in åsikter av valfri natur. Här vågar man går in med personliga angrepp! Allt värdelösa axelklappande på tu man hand till trots.
Diskriminationsombud, kränkningsombud, avvikelserapporter. Anonyma denuntiationssytem i Sverige är en del av vardagen. De har en förhållandevis harmlös form och positiv grundtanke men de säger en hel del om hur motståndskraftig civilsamhället torde vara gentemot en mer genomgående totalitär transformation. Men där är vi ju inte riktigt som tur är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar