Five stages of grief
Vånda. Ett av de vackraste svenska orden. Mjuk i klangen och med stark innebörd för en fakultativ invandrare. Jag kommer att återkomma till dessa stadier så småningom.
Här kommer ett förslag på en adaptation av DABDA modellen:
Five stages of assimilation
 |
| Don Quixote strax före striden mot väderkvarnarna - Pablo Picasso 1955 |
- 1) Förnekelse - Sverige har ett idealiskt, föredömligt samhälle.
- 2) Vrede - Man inser att det finns gott om anledningar att ifrågasätta denna (miss-)uppfattning. Man letar efter utlopp för sina aggressioner vilket inte är lätt i konflikträdslans samhälle. Vilket i sin tur leder till passiv aggressivitet.
- 3) Förhandling — Man börjar att inse att man vill förändra förhållandena. Det konflikträdda konsensussamhället underlättar genom att uppmuntra förändringsarbete. Göra det bättre ännu bättre, absolut!
- 4) Depression — Dessvärre möts man av oväntat starka, osynliga barriärer. Gas och broms samtidigt. Kör på du! Man får snurra på högvarv ett tag, som ett hjul utan fäste. Springa i mjuk sand trots att man var lovat asfalt. Och så ger man upp - den svenska varianten av utbrändhet inställer sig med meningslösheten som utlösare.
- 5A) Acceptans A = Desillusionerad resignation: Gräset är inte grönare på andra sidan. Den minsta gemensamma nämnaren är tillräckligt bra. Vad mer kan man förvänta sig av livet än trygghet?
- 5B) Acceptans B (direkt tillgång från punkt 3) rekommenderas) = Ironi, svart humor: Man njuter av de talrika tragikomiska ögonblicken som varje dag i Sverige bjuder på, njuter av det faktum att man befinner sig i en gigantisk satir som - om än ofrivilligt - underhåller till det yttersta.
Min blog är alltså min väg till acceptans av B typen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar